Idag ska jag skriva om något som jag tror många av er kreativa personer som läser den här bloggen känner igen er alltför väl i: varför är det så mycket roligare att starta ett nytt projekt än att slutföra ett gammalt? Jag vet inte. Det är kanske en av livets stora gåtor, i stil med "är vi ensamma i universum?", "varför kommer vissa människor alltid försent?" och "vad kommer hända med mitt pensionssparande?" Men det har möjligtvis att göra med adrenalinpåslaget som kommer när man gått och längtat, tänkt på och planerat ett projekt i huvudet ochäntligen får se det komma ut genom fingrarna. Det är obetalbart, en kick varje gång. Och när adrenalinet lägger sig infinner sig visserligen behaget att lugnt och metodiskt brodera/sticka/tälja vidare, men det är liksom inte samma sak. I huvudet börjar dessutom nästa projekt pocka på uppmärksamheten... och så sitter man där igen, man bara måste kolla hur det blir med det där garnet... och så vidare.
I förra veckan var jag tvungen att köpa lite garn i de färger jag saknade och "bara testa lite" på ett mönster jag ritade för ett bra tag sedan. Tyvärr var det ju beroendeframkallande roligt att sy korsstygn i ull på aidaväv.
När jag istället kanske borde bestämma om det ska vara en annan färg på det här gamla broderiet, som jag började med i olika blåa nyanser men inte riktigt älskar.
Eller den här lilla duken jag började med för flera år sedan! Skulle inte ta särskilt lång tid att sy klar.
Eller evighetsprojektet äggvärmaren, som inte kommer bli klar den här påsken heller, trots att den egentligen är rolig att sy... ååh, ångest, stoppa ner den i påsen igen! Och då har jag inte ens visat de virk- och stickprojekt jag har på gång samtidigt. Dessutom är det här bara hobbybroderier, inte jobbroderier.
Är det någon av er läsare som har tips på hur man får saker färdiga?
